SKAmberg

SKAmberg i 2011

SKAmberg — Thu, 12 Jan 2012 09:24:54 +0000

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 7 900 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 7 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Florence Valentin

SKAmberg — Sun, 27 Nov 2011 23:05:25 +0000

Är i Florens med far, bror och Victoria. Vinet kostar typ ingenting (köpte en flarra för 0,99 euro). I övrigt äter jag glass varje dag, pizzan är godaste ever och grissini är inhandlat. På tisdag hamnar jag i estocholmo och på lördag hamnar jag i Göteborg. Och troligtvis även fjärås vad det verkar och vad jag hoppas. Det var det jag ville säga. Eller egentligen skriver jag bara för att visa bror hur bra det är att blogga från iPad. Hejdå och puss och allt. Du vet.

Jinx

SKAmberg — Sat, 12 Nov 2011 09:01:47 +0000

Den åttonde maj 2006 satt jag och några vänner på den stora fotbollsplan i viksjö och diskuterade att våra liv var tråkiga. Vi tyckte att någonting behövde hända, någonting större som ger oss något. Då säger en av mina närmsta vänner ”någon behöver dö”. Någon timme efter det hittade vi Sven-Erik (min mammas man, min bästa vän) på golvet med hjärnblödning. Efter två månader på sjukhuset och ytterligare blödningar så dog han.

Min finaste och älskade vän har länge skämtat om att hon har en hjärntumör med tanke på att hon glömmer saker och har humörsvängningar. Ja, egentligen allting blev denna hjärntumörs fel. I somras fick vi beskedet att min mamma har dödande hjärntumörer.

Jag tror inte på sånt här. Men jag är typ bäst i världen på att jinxa. Och efter denna insikt? Jag vet inte.

Marie flyttar in

SKAmberg — Mon, 24 Oct 2011 10:34:09 +0000

Igår kom hon och hennes saker. Nu är vi två som bor i denna lägenhet. Marie och jag alltså. Det känns faktiskt rätt gött, måste jag säga. Vi har bara ett enda problem. Vi måste ha ett namn på vår lägenhet. Alla på twitter som bor ihop har ett namn. Konsulatet, Kärringnästet, Teakuten, Horhuset, Skabbhålan.. Vad ska vi ha? Förslagen är Bläckstugan, Tattarstugan, Pärleporten. Men vi vill ha mer. Hjälp mig nu bloggen, visa att du fortfarande är något att ha!

Salong Betong – Från ingenting till allting

SKAmberg — Sun, 23 Oct 2011 09:53:28 +0000

Som ni vet så är jag totalt förälskad i Salong Betong och allt vad det innebär. Tatueringar, konceptet, människorna, deras samarbeten (skor, tröjor, artister osv. osv.), hur dröm blir verklighet, hur de satsar till 100% när de satsar, hur de jobbar hårt för att hjälpa andra osv. Det är, utan tvekan, det bästa och mest prestigefyllda företag jag vet. Jag vill bosätta mig i salongen, jag vill hänga med de där människorna dygnet runt, jag vill hjälpa dem, jag vill att de hjälper mig, jag fullkomligt älskar Salong Betong. De själva säger ”Salong Betong – från ingenting till någonting”, Hannah Arnhög skriver på deras hemsida att de har gått från ingenting till någonting och nu ska kämpa sig från någonting till allting. Jag säger ”Salong Betong – från ingenting till allting”. För mig är de redan allting. Det finns ingenting jag kan tänka mig ska ändras eller bli bättre. Självklart kan de bli större, och det ska de bli också. Fler ska känna till dem, fler ska vallfärda dit från HELA Sverige. Jag vet att de har kunder från hela Sverige redan idag (jag är ju en av dem), men det ska bli fler. Det ska inte finnas något alternativ. Alla ska känna som mig, vill man ha en tatuering i gråskala (och det vill man ju) ska man gå till Salong Betong.

Den andra november börjar ”Danne & Bleckan – från ingenting till någonting” sändas på SVT Play. Nästa år ska den gå på TV. Detta är alltså serien om Salong Betong och Danne & Bleckan. När jag hittade Salong Betong, för kanske 2 år sedan, fick jag lära mig att flera försök har gjorts till att göra en serie om salongen, människorna, historien och tatueringarna. Men aldrig blev det någonting. När jag nu i början av året fick höra att SVT skulle göra en serie om detta så tänkte jag inte, som man kan anta, att det ändå aldrig blir något av det. Jag visste att det skulle gå vägen den här gången. Och det gjorde det. Nu är det dags, nu kommer Danne & Bleckan och alla andra fina människor där få synas och märkas. Kanske blir detta nästa genombrott för dem.

Igår, tror jag, presenterades deras nya hemsida. Troligtvis ville de få lite uppdateringar och annorlunda struktur nu innan serien startar. Jag satt alldeles nyss och tänkte klicka runt lite på sidan. Dock var detta en omöjlighet då jag var tvungen att kolla på precis allting. Till och med kontaktformuläret och vägbeskrivningen som jag ändå kan utantill. Den är fantastiskt fin och jag kan nog sitta där en timme till tror jag. Som jag nämnde tidigare så har Hannah Arnhög skrivit en text om Salong Betong där (klicka på ”salongen”), jag tycker hon skrev jättebra och vill att ni alla läser det. Sen går ni in och bokar en tid för tatuering om ni har något ni vill sätta på er kropp, annars går ni in på ”shop” och beställer en tröja!

Nya hemsidan: salongbetong.com
En hashtag ni måste följa på twitter är #dannebleckan (för tv-serien)
Här har ni människor ni måste följa på Twitter: Danne, Annie, Erik
Bloggen ni måste följa är: finest.se/salongbetong

Tweetlove

SKAmberg — Thu, 20 Oct 2011 20:56:49 +0000

Har jag berättat hur mycket jag älskar Twitter? Det är iallafall så, och det är nog Twitter som är anledningen till att jag är så dålig på att blogga nu. Jag har träffat så sjukt mycket fint folk därigenom. Exempelvis Sandra som dagligen skriver peppande tweets/DM/sms till mig. En fin vän som man bara vill kramas med hela tiden. Och så Malin, min fina tweetlove, som är så snygg och jag är så förälskad i ‘na. Hon är typ bäst. Och så har vi Marie, som på söndag flyttar in hos mig. Också en otrolig människa. Alltså, jag kan inte nämna alla här. Så därför gör jag bara ett urval. Sen så har ni ju redan hört storyn om Paul del Valle och #LONGBETO. Där har vi också en fin människa! Det är faktiskt otroligt hur mycket Twitter har gett mig. Det har också gett mig två bögar som jag träffade ikväll. De säger att jag är snygg utan att vilja ligga med mig. Fantastiskt!

Nej, hörrni. Twitter är grejen, det är där man är!

Jag sitter uppe sent, fast jag inte borde. Vad är det som gnager i mig? Är det vad jag gjort eller det jag aldrig gjorde?

SKAmberg — Sun, 16 Oct 2011 21:00:22 +0000

Jag lever. Typ. Min kropp rör sig och min mun pratar. Öl har tagits in i min kropp på helgerna, är i skolan vissa dagar i veckan, går till Sahlgrenska tisdagar och fredagar. Det innebär att jag lever va? Även om jag är zombie 3000? (1000 var det för några veckor sedan, jag tar mig alltså framåt. Eller bakåt?)
Imorgon ska jag till läkare. För mig själv, inte för mamma eller Lisa, konstigt nog. Jag ska gå dit för bedömning av depression och eventuell medicinering. Tack?

Nu sitter jag och bränner filmer på DVD-skivor samtidigt som jag lagar mat och lyssnar på Michael. Klockan är 23. Är hos läkaren om 10 timmar.

Den nakna sanningen

SKAmberg — Tue, 13 Sep 2011 07:27:35 +0000

- om det inte finns en fungerande mangel så stryker jag mina lakan.
- jag skulle aldrig klippa mina naglar (på fingrarna), jag filar alltid.
- jag ställer upp för alla som vill ha mig, oftast struntar jag i mig själv.
- ibland när jag städar så struntar jag i damm under sängen och dylikt. Syns det inte, finns det inte!
- jag är bättre som ensam än i ett förhållande.
- jag är språkpolis och allergisk mot felstavningar och särskrivningar.
- jag skulle aldrig kunna ta livet av mig, men jag har en viss längtan efter döden.
- jag ska alltid ha sista ordet och jag tror alltid att jag vet bäst.
- ibland när jag är ensam kan jag ligga i sängen och äta chips och dipp till middag.
- jag pratar så fort att jag inte hinner formulera meningen i mitt huvud först.
- sen jag blev vegetarian är jag inte kräsen med mat så länge det är köttfritt. Men den bästa maten är den jag har lagat.
- jag får panik av disk, så jag diskar (vanligtvis) efter varje måltid.
- jag har jättesvårt för att säga förlåt.
- jag tror att jag kan få allt jag vill om jag bara vill det tillräckligt mycket.
- jag är för det mesta ganska dryg.
- om Lisa behöver mig så släpper jag allt jag har och åker till henne om jag kan.
- jag har ändrat min uppfattning gällande sex och många skulle nog tycka att jag har fel och är en idiot.
- jag är rädd för det mesta.
- om jag någon gång skulle ha en pojkvän skulle han aldrig komma i första hand.
- jag visar sällan mina känslor. Framförallt när jag är arg, ledsen, rädd eller besviken.
- oftast anser jag att andra har gjort fel och jag rätt.
- jag förlåter allt.
- när jag är ensam i lägenheten brukar jag sova naken.
- min högstadielärare var orolig för mig för att jag brydde mig mer om mina vänner än mig själv.

gbgftw?

SKAmberg — Wed, 07 Sep 2011 15:51:32 +0000

Det regnar. Hela tiden regnar det. Göteborg är blöt. Jag är blöt. Alla är blöta. Jag är bitter och jag är ledsen. Jag behöver något. Ge mig något.

Eva Lundegard den äldre

SKAmberg — Sat, 03 Sep 2011 20:22:03 +0000

År 1999 gifte min mamma sig med Sven-Erik Lundegard. Jag var då snart 9 år gammal. I december året innan hade vi flyttat in i hans hus. Eller om det var 1997, jag är osäker på det. 1996 skilde sig min mamma och pappa iallafall, så 97 var det kanske. Hursomhelst, den där mannen hade jag lite halvt svårt för en kort stund. Framförallt på bröllopet, för det borde ha varit min pappa. Men han var så klar och tydlig mot mig och sa väldigt ofta ”jag är inte din pappa. Det kommer jag aldrig bli för du har redan en som är jättebra. Men jag blir gärna din bästa vän”. Och det blev han. Vi hade roligt tillsammans och jag älskade honom så ofantligt mycket. Han är utan tvekan en av de bästa människorna jag någonsin har mött. Vi bråkade ofta sen när jag blivit ”stor”, tonåring alltså. Han kanske fick ta lite av den där jobbiga ungen som min pappa inte fick/behövde. Aldrig var det några problem med detta. Både min mamma, pappa och Sven-Erik var jättebra vänner och alla kom överens om allting. Inga konstigheter någonstans. Sven-Erik hade också två föräldrar, helt fantastiska. Eva och Sixten hette de. Sixten dog två dagar efter att han hade fyllt 91 år. Alltså kände jag honom i ungefär 2-3 år. Men det var fina år, för jag älskade honom och han älskade mig. Han var pigg nästan hela tiden fram tills den 29 januari 2000 och allting kändes bra. Eva däremot, 5 år yngre, kändes lite äldre och lite sjukare. Också en helt fantastisk människa såklart. Hon åkte ganska snart efter detta in på ett ålderdomshem. Hon klarade sig bra men har haft så otroligt tråkigt verkar det som, hon har själv varit nästan 100% klar i huvudet hela tiden, samtidigt som de andra på hemmet har gått bort en efter en och har virrat runt och inte fattat så mycket. I juli 2006 gick Sven-Erik bort. Hjärnblödning. 58 år gammal. Tragiskt, jobbigt, hemskt, äckligt, orättvist, och allt vad en för tidig död innebär. Eva överlevde även det. Att förlora sitt barn är inte naturligt, det vet vi alla. Men hon klarade det. Varje år den 14 oktober så trodde jag att jag firade hennes sista födelsedag. Jag trodde aldrig att hon skulle fylla 90. 91. 92. 93. 94. 95. Men det gjorde hon. Men hon blev aldrig 96. Jag har inget exakt datum, men jag tror att hon dog igår eller i natt. Inte på det sättet man önskade henne. Hon var envis som fan. Hon smittades nog av Sixten, för han blev ju också jäkligt gammal. De smittade också Sven-Erik eftersom att han låg och kämpade i 2 månader med den där jävla blödningen. Tydligen smittade de tre mamma också, för kolla på henne nu!? Hursom, envis var hon. Hon tappade ett chips på golvet och skulle böja sig ner för att ta upp det. Hennes dotter har sagt åt henne flera gånger: ”mamma, gör inte sådär, du kan ramla. Låt någon annan ta det eller låt det vara!” Nä, då. ”Jag kan visst”. Det kunde hon oftast. Men inte nu, nu ramlade hon. Detaljer behövs inte, men hon åkte in på sjukhus. Var lika seg och stark och envis som vanligt och kämpade på jättebra. Men det gick inte, hennes kropp orkade inte kämpa mer.

När någon går bort är det alltid en stor sorg. Det är så hemskt, framförallt när det är en så fin människa som Eva. Men hon var gammal, och jag vet att hon mår så bra nu. Nu sitter hon där och snackar med Sixten, och äntligen får hon träffa sin son igen. Och jag är så avundsjuk ska jag säga. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få bråka med Sven-Erik igen (framförallt skälla ut honom för att han försvann från mig). Eller gå och köpa glass med Sixten. Hon mår äntligen bra. Hon har inte ont, hon måste inte kämpa, och hon är med människor som hon älskar. Jag är ledsen, jag sörjer. Men mest firar jag. För hennes skull.

Eva, jag saknar dig och jag kommer alltid minnas dig med ett leende. Hälsa Sixten och skäll på Sven-Erik tills jag kommer. Håll ställningarna, för jag kan tänka mig att det har varit ganska rörigt där uppe de senaste fem åren.